Säker stenspräckning vid grundläggning för nyproduktion i Uppsala

När berget vägrar flytta på sig

Uppsala växer. Snabbt. Nya bostadsområden skjuter upp som svampar ur jorden – eller rättare sagt, de försöker. För under den där fina leran och moränen lurar ofta något betydligt hårdare. Gnejs. Granit. Massivt berg som inte bryr sig det minsta om att du har bygglov och en tight tidplan.

Jag har sett projekt där grävmaskinen plötsligt stannar med ett metalliskt skrik mot sten. Och då börjar den riktiga planeringen. För att lägga grund på berg i Uppsalatrakten kräver kunskap, precision och – framför allt – respekt för kraften man jobbar med.

Varför konventionell sprängning inte alltid fungerar

Många tänker direkt på dynamit. Traditionell sprängning. Men vet du vad? I tätbebyggda områden, nära befintliga fastigheter och infrastruktur, är det sällan ett realistiskt alternativ. Vibrationer sprider sig genom berggrunden som ringar på vatten. Fönster spricker. Grannens källarvägg får en ny spricka. Och plötsligt har du ett försäkringsärende istället för en byggarbetsplats.

Uppsala centrum och dess närförorter – Rosendal, Ulleråker, Södra staden – är typiska exempel. Nya kvarter ska pressas in bland det som redan finns. Marginalerna är minimala. Där behövs metoder som är mer kirurgiska än en bulldozer med sprängmedel.

Stenspräckning som alternativ – kontrollerad kraft

Det finns ett mellanting. Professionell stenspräckning i Uppsala handlar om att bryta loss berg utan de kraftiga vibrationer och det buller som konventionell sprängning medför. Tekniken bygger på hydrauliska kilar eller expanderande brukslösningar som pressas in i förborrade hål. Berget spricker kontrollerat. Lugnt. Nästan elegant, om man får säga så om att krossa granit.

Skillnaden mot traditionell sprängning är dramatisk. Inga evakueringar. Inga sprängskyddsplaner som sträcker sig över hela kvarter. Och vibrationsnivåerna? En bråkdel av vad dynamit ger. Det betyder att du kan jobba tio meter från en befintlig husgrund utan att ligga sömnlös om natten.

Så ser processen ut i praktiken

Först kommer geotekniken. Provborrningar avslöjar bergets karaktär – hårdhet, sprickbildning, lutning. Utan den informationen famlar man i mörkret. Och att famla med bergbrytning är ingen bra idé.

Sedan borras hål i ett noggrant beräknat mönster. Avståndet mellan hålen, djupet, vinkeln – allt spelar roll. Det är matematik och erfarenhet i symbios. En erfaren operatör ser på berget och vet ungefär hur det kommer att bete sig. Men "ungefär" räcker inte. Därför mäter man vibrationer kontinuerligt med geofoner placerade på närliggande byggnader.

De hydrauliska kilarna förs ner. Trycket byggs upp. Och så – ett dovt knäppande ljud, ibland knappt hörbart – spricker berget längs den planerade linjen. Bitarna lyfts bort med grävmaskin. Rent. Kontrollerat. Inga överraskningar.

Uppsalas berggrund ställer speciella krav

Berggrunden i Uppsalaområdet är inte homogen. Långt därifrån. Du kan ha lös morän i tre meter och sedan slå i kompakt gnejs. Eller stöta på diabasgångar som är betydligt hårdare än omgivande berg och kräver helt andra borrverktyg.

I västra Uppsala, mot Bälinge och Storvreta, ser förutsättningarna annorlunda ut än i Sunnersta söderut. Det är inte en one-size-fits-all-situation. Varje tomt, varje grundläggning, kräver sin egen analys. Och det är just därför lokalkännedom spelar så stor roll. En entreprenör som jobbat med Uppsalas geologi i åratal har en fördel som inte går att googla sig till.

Säkerhet handlar om mer än teknik

Teknik är en sak. Kultur är en annan. De bästa stenspräckningsentreprenörerna jag sett har något gemensamt: de ifrågasätter sig själva hela tiden. Dubbelkollar mätningar. Stannar upp när något inte känns rätt. Det låter klyschigt, men i bergbrytning kan den instinkten vara skillnaden mellan ett lyckat projekt och en katastrof.

Arbetsmiljöverkets föreskrifter om bergarbete (AFS 2010:1) sätter ramarna. Men de bästa aktörerna överträffar kraven. De dokumenterar varje steg. Fotograferar sprickor i närliggande byggnader före start – inte för att de tror att något ska gå fel, utan för att de vill kunna bevisa att inget gick fel. Det är professionalism i sin renaste form.

Tidsplan och ekonomi – elefanten i rummet

Stenspräckning kostar mer per kubikmeter än konventionell sprängning. Det är ett faktum. Men. Räkna in kostnaderna för vibrationsskador, förseningar på grund av evakueringar, och den administrativa cirkusen kring sprängningsplaner i tätort – och kalkylen ser plötsligt helt annorlunda ut.

Jag har sett projekt i Uppsala där man valde billigaste sprängalternativet och sedan lade tre månader på att hantera skadeanmälningar från grannar. Tre månader. Med byggkranar som stod stilla och bankräntor som tickade. Den "billiga" lösningen blev den dyraste.

Med stenspräckning kan arbetet ofta pågå parallellt med andra moment på bygget. Ingen säkerhetszon på 300 meter. Ingen produktionsstopp. Det gör att den totala projekttiden ofta blir kortare, även om själva bergbrytningen tar någon dag extra.

Att välja rätt partner för jobbet

Grundläggning är inte platsen för experiment. Välj en entreprenör med dokumenterad erfarenhet av just stenspräckning i tätbebyggda områden. Be om referensprojekt. Ring referenserna – på riktigt, inte bara kolla att de finns. Fråga om hur kommunikationen fungerade, om tidplanen höll, om det uppstod skador.

Och fråga om försäkringar. En seriös aktör har ansvarsförsäkring som täcker skador på tredje parts egendom. Utan den – spring åt andra hållet.

Uppsalas tillväxt kommer inte att sakta ner. Berget kommer inte att försvinna. Men med rätt metod, rätt kompetens och rätt inställning till säkerhet går det att bygga nytt även där geologin gör sitt bästa för att säga nej. Det handlar bara om att vara smartare än stenen.

7 nov. 2026

Gina Dirawe med kristallen

Gina Dirawi föddes 1990 i Sundsvall. Familjen har palestinska rötter och kommer från Libanon. En farbror som läste i Uppsala lockade Dirawis far till Sverige och denne började studera i Sundsvall. Han gifte sig med en palestinska och de rotade sig i Sundsvall, där Gina Dirawi och hennes tre syskon sedan kom att växa upp. Gina Dirawis farfar var imam i Sundsvall fram till sin död i mars 2011. I Sundsvall gick hon gymnasieskolans naturvetarlinje och studerade därefter statsvetenskap och retorik vid Mittuniversitetet. Dirawi är även utbildad vid Röda Korset i frågor som rör hederskultur och hedersförtryck.